Att älska sig själv

Fortsätter mitt kärlekstema här. Kärleken är stor, viktig och ibland lite svår. Men framför allt är den roten till allt gott. Att Gud älskar oss vet vi, precis som vi är. Att vi ska älska varandra vet vi också. Men en förutsättning för att vi ska kunna älska varandra och Gud på ett bra sätt - det vill säga förbehållningslöst, är faktiskt att vi älskar oss själva. Och det har ingenting med nymodigt självförverkligande och självupphöjande att göra. Att älska sig själv är inte egoistiskt, det är precis tvärtom. Om jag kan älska mig själv - också nu förbehållningslöst, kan jag också älska andra. Då älskar jag mina barn för vad de är, inte för att de förverkligar mig. Då kan jag leva i en sund kärleksrelation med min make/maka. Då kan jag se mina medmänniskor som just medmänniskor, inte som konkurrenter i olika avseenden. Då kan jag ge andra utrymme utan att utplåna mig själv i någon slags falsk ödmjukhet. Det står i Rom.13:9 att alla bud sammanfattas i orden "älska din nästa som dig själv". Om kärleken till oss själva inte skulle vara viktig skulle de tre sista orden säkert ha lämnats bort. Så ge dig själv nu lite uppmuntran och kärlek, minns att Gud älskar dig precis som du är och fortsätt älska din nästa - som dig själv! 

Det var dagens tankar från mig. Nu ska jag koka mig en tekopp till och mysa lite i stugvärmen med dottern som är hemma med ont i halsen (inte magsjuk som många andra - än). Ute är det vackert men kallt, - 14° och de lovar kallare...

Ha en bra dag!